lifeofjohannafrida

 

Inatt är en jobbig natt, jag tänker på honom väldigt ofta, just inatt känns det som hela tiden. Jag försöker sova och tänka på annat ändå glider tankarna alltid tillbaka till honom, den som jag älskar, som jag lämnade. Att säga så, att jag lämnade honom sticker jävligt hårt, i lungorna, i hjärtat i magen. Det gör ont överallt när jag tänker på att jag valde att lämna den personen som jag älskar mest. Den person som jag ville tillbringa hela mitt liv med, få barn med, min framtid var planerad med honom. Inatt tänker jag mycket på hur det skulle varit nu, om jag inte gjort det val jag gjorde. Jag tänker på hur det var innan jag gjorde mitt val, jag funderar på om jag var lycklig då? Jag tror inte det, jag var lycklig när jag låg brevid honom i sängen, jag var lycklig när jag kände hans lukt, när jag kysste honom, när jag var nära honom. Men när jag var här i min lägenhet, så tror jag inte att jag var lycklig, jag tror att jag saknade honom, speciellt den personen han en gång var. Han har förändrats så, och det har jag också, vi förändrades åt två olika håll. Vår tillit för varandra gled isär, det fanns inget att fästa sig vid, jag litade inte på honom och han litade inte på mig. Inatt funderar jag på om det hade kunnat fungera ändå, om kärlek är tillräckligt för att få ett förhållande att fungera, att enbart kärlek och hopp om en framtid är tillräckligt för ett förhållande. Jag tror inte det. Det var därför jag gjorde mitt val. Valet som skär i mig, som får mig att vrida och vända på mig, som får mig att fundera.

För jag älskar honom fortfarande, det är den största sanningen som jag försöker springa ifrån, sanningen jag försöker gömma för mig själv och alla andra. Den andra sanningen är att jag saknar honom, jag saknar honom med varenda fiber i min kropp, den andra sanningen jag försöker springa ifrån, som jag försöker gömma för mig själv och alla andra. Jag vill ha honom, precis så som jag hade innan, eller för något år sedan, då det inte fanns något i världen som kunde hålla oss isär, inga krafter i världen kunde få mig inte lita på honom. Jag försöker fundera på vad det var som hände, när det hände, när tilliten till varandra försvann. När kärleken inte var tillräcklig för någon av oss. För det var den inte, inte för mig, inte för honom. Jag önskar att jag visste, jag önskar att jag hade ett riktigt svar, en punkt någonstans bak i tiden och peka på och säga till mig själv att "där, det var precis där det gick åt helvete". Men det finns ingen sån punkt, bara ett par dagar innan jag gjorde mitt val hade vi det underbart, ett tag, ett par dagar, när vi var nära. Det finns ingen precis utlösare gör det? Jag önskar att det fanns det, fakta är fakta och fakta är lätt att ta till sig. Lätt att processera. Det är inte känslor, inte dom här känslorna. Inte dom jag hade då, känslor av oerhörd kärlek, avundsjuka, känslan att inte räcka till, att inte duga, att inte vara älskad tillräckligt tillbaka.

Sanning nr 1; jag älskar honom, sanning nr 2; jag saknar honom Sanning nr 3; Vi litade inte på varandra, Sanning nr 4; Jag vet inte hur det hade varit om jag inte valde att lämna honom

 

Fyra fakta, fyra fakta som är lätta att ta till sig, men inte fan är dom lätta att processera eller ta till sig. Sanning nr 5; Jag önskar att jag kunde komma över honom, sluta älska honom, sluta sakna honom. Men jag vill inte glömma, jag vill inte glömma alls. Jag vill komma ihåg varje detalj, varje detalj av honom, hur han luktade, hur han såg ut när han var ledsen, hur han såg ut när han var lycklig. Jag vill komma ihåg allt det lyckliga, alla fina minnen vi har, alla planer vi hade för framtiden. Men jag vill också komma ihåg det dåliga, hur vårt förhållande ibland var som att åka en känslomässig bergochdalbana, hur ont det gjorde att veta att jag inte var tillräcklig, hur ont det gjorde när han inte litade på mig. Jag vill minnas vår tid som den var, alla uppförsbackar, alla nedförsbackar, all kärlek och allt bråk.

 

Tiden läker alla sår och jag hoppas det stämmer nu, jag vill att tiden ska gå så att såren läker. Jag vill inte ha ont när jag minns eller tänker. Jag vill inte ha det som det är nu, jag vill tänka tillbaka utan att få hjärtklappning, jag vill se hans namn utan att fälla tårar, jag vill kunna se bilder på honom utan att tappa andan.  

 

Nu har jag skrivit, jag har skrivit av mig. Jag har inte orkat fixa med felstavning eller grammatik, detta är ett inlägg fullt av känslomässigt flödeskrivning. Har du orkat läsa, bra för dig, det sista jag vill säga är, att jag faktiskt mår bra, när jag inte tänker på honom. Nu när mitt huvud är rensat hoppas jag att få sova.